Studiedag om hemlöshet och bostad

I mitt arbete har jag den stora förmånen att få gå på många intressanta föreläsningar, och Svensk Socialpolitisk förenings årliga studiedag är en av de bästa. Studiedagen avhölls igår i ABF:s lokaler i Stockholm och som vanligt hade de bjudit in många intressanta föreläsare. Temat för studiedagen var ”Gatan som hem och försörjning” och du hittar programmet HÄR.

Trots att det var en känslomässigt väldigt jobbig dag (hur kul är det att vara på en konferens som bara handlar om utsatthet, fattigdom och hemlöshet egentligen?) så gick jag därifrån med mer kunskap och inspiration än när jag kom dit. En av de riktigt bra föreläsningarna stod Hans Swärd för, professor i socialt arbete vid Lunds universitet. Han berättade bl a om hur synen på gatan har sett ut under genom historien. Särskilt intressant tyckte jag det var att den debatt vi, och Europa, har idag kring tiggeri ser exakt likadan ut som kring 1900-talet början. Då, precis som nu, finns det många fattiga människor som sökte sig till andra städer/länder för att få något slags inkomst. Och då, precis som nu, väcktes frågor om de var organiserade av kriminella ligor, om de blev väldigt rika på att tigga etc. Ni känner väl igen diskussionen? Hans Swärd berättade att man kom tillrätta med tiggeriet då genom att bl a bygga bostäder och införa sociala trygghetssystem.

Sverige har som land inte infört några lagar som förbjuder tiggeri. Det är alltså lagligt att tigga. Men, flera europeiska länder har förbjudit tiggeri och i samband med OS i London genomfördes en stor kampanj som uppmanade invånarna att inte skänka några pengar till tiggare. Kampanjen som kostade 3,4 miljoner kronor kritiserades väldigt hårt och frågor väcktes kring vilken typ av hjälp som tiggarna hade kunnat få för de pengar som kampanjen kostade.

Idag är det ofta rumänska romer som tigger i Sverige och under studiedagens politiska debatt diskuterades detta av Morgan Johansson (S) och Anti Avsan (M). De var ense om att tiggeriet beror på att romerna inte har så många andra alternativ till försörjning i Rumänien, de är utsatta för allvarlig diskriminering i sitt hemland och får inga jobb där. Eller som en föreläsare lite senare på dagens sa ”Om minimilönen i Rumänien är 9 kr/timme så är två guldtior som du får när du tigger i Sverige dubbelt så mycket som du skulle fått hemma”. (Patrik Cederlöf, nationell samordnare mot prostitution och människohandel). Och då handlar det alltså om de personer som KAN få jobb, vilket romerna ofta inte kan. Dagens Nyheter publicerade en artikelserie i ämnet för en tid sedan.

Dagens erbjöd fler intressant föreläsningar, bland annat en om barns situation när familjen vräks, men det tänker jag återkomma till i senare inlägg.

Ingen har egentligen direkt sagt att jag är dum i huvudet

Ändock är det den känsla som alltid finns aktuell i bakhuvudet. Jag kan hålla en konversation på hyfsat hög akademisk nivå och veta att mina synpunkter och åsikter står sig bra jämfört med övriga men ändå känna mig som tredje hjulet eller känna mig skyldig till någon slags tacksamhet över att få vara med.

Jag har svårt att se att jag håller måttet och jag har svårt att acceptera att även mina tankar, idéer kan vara av värde för andra. Varför är det så? Jag vet att många känner igen sig, jag vet att oavsett ADHD diagnos eller inte så finns igenkänningsfaktorer. Jag vet detta.

Hur som helst, det jag vill komma till är att vi som har ADHD har ofta mötts av så mycket skepsism, så mycket misstroende och så mycket skäll genom åren att det huvudsakliga beteendet hos oss är försvarsläge och en underskattning av vår förmåga. Jag är så jäkla trött på den bilden av mig själv. Jag vill så gärna känna känslan av att jag är precis lika mycket värd som alla andra. Jag vill känna att det finns människor som faktiskt tycker att jag har något att komma med. Jag vill kunna känna att det inte känns som att jag luras bara för att jag lyckas få till rätt svar vid rätt tillfälle.

Det är så typiskt oss att inte våga tro på oss själva. Nä, mer pep-talk åt folket

Ett försök att beskriva hur min hjärna opererar

När jag vaknar på morgonen så är det med ett pling. Ni kan säkert se det er framför er om jag beskriver det så här;  från ett tyst och tomt samt svart mörker till på en millisekund bländande vitt bombarderat med intryck.

När jag vaknar så vaknar jag oftast ett par minuter innan klockan ringer. Jag vaknar inte långsamt utan det är som om hela världen ramlar över mig med en gång. Jag tar tag i telefonen efter någon minuts samlande och funderande över vilken dag i veckan det är. Vissa dagar behöver jag inte fundera och andra dagar kan det ta ganska lång tid innan jag kommer på att jag faktiskt är ledig eller faktiskt inte är det för den delen.

Jag går upp så fort jag kommit till sans, det brukar ta någon minut. Efter det går jag till tvättstugan (där har vi duschen). Jag klär mig och passar på att hänga upp en tvätt och slänga i en ny. Hela tiden så roterar miljoner tankar i huvudet över allt som jag borde hinna med innan jag går jobbet och i vilken ordning jag skall göra det. Skillnaden från förr och nu är att idag hinner jag allt. Förr blev det bara ångest över allting.

När tvätten är klar väcker jag ungarna, efter det plockar jag fram kläder till dem och under tiden de äter frukost som serverats så plockar jag ur en diskmaskin och sätter in en ny om jag inte redan gjort det kvällen innan. Alla barn skall iväg på olika tider så allting görs i viss ordning. Det går som man brukar säga ”som på räls”. Under tiden detta blir gjort så är min hjärna i full bearbetning att planera arbetsdagen. En plan för hur jag skall lägga upp dagen om de som arbetsprövar kommer och en plan för hur det skall se ut ifall ingen kommer. När alla har kommit iväg brukar jag dra fram dammsugaren det sista jag gör för att det inte skall se smutsigt ut när jag kommer hem. Jag blir oerhört stressad av när det ser rörigt och skitigt ut. Hela morgonen och dess rutiner har oftast passerat på en timme.

Efter en dag på jobbet med full rulle har jag också hunnit planera för vad jag skall göra de närmsta två veckorna efter jobbet, jag har skrivet ner troligtvis ett tjugotal projektidéer och det känns som om huvudet håller på att explodera. Jag dippar ungefär två gånger per dygn. Jag dippar vid 11-tiden när det är för lite att göra på jobbet och jag dippar vid 21-tiden när jag sätter mig i soffan hemma för att natta den lilla söta. I övrigt går hjärnan och kroppen i 110 hela tiden.

Jag sover alltid BRA! Jag lägger mig vanligtvis vid 01 och sover till 06.45 och vaknar utvilad. Efter det är hjärna igång och det går fort.  Förr tyckte jag det var så oerhört jobbigt med alla dessa tankar, jag tyckte det var ett enda stort kaos som jag aldrig hittade någon lösning på.

Idag är det inte så. Jag är tacksam över min energi och jag har hittat en metod som får mig att må bra. Ibland kan jag dock känna att jag spammar för mycket till exempel på facebook, instagram eller liknande. När jag spammar innebär det att dagen troligtvis inte varit tillräckligt utmanande eller precis tvärtom så har den varit överväldigande. Jag upplever att jag har en turbohjärna. Hur fungerar ni?

Ett stickprov ur mitt nittonåriga liv

Det här är ett utdrag ur min självbiografi och kapitlet heter just som rubriken lyder

Jag kände mig ganska illa till mods under samtalet till arbetet, skyldig och utpekad. Innan någon svarade hann tankarna producera en rättegång där jag befanns skyldig. Och den som svarade var min chef. Naturligtvis. Jag hade planerat att ringa en viss tid när jag visste att chefen svarade, men blev ändå smått chockad och stum av att höra hennes röst. Vad skulle jag säga? Jag kände mig som en treåring som irrar runt i ett varuhus och letar efter sin mamma, ett litet barn som bara gråter hysteriskt och vill försvinna från jordens yta genom att dölja sitt rödgråtna lilla ansikte i armhålan. Men sansen återkom innan min chef hade hunnit säga «hallå» för andra gången. Jag tog mig själv i kragen och berättade att mitt tillstånd tyvärr inte hade förbättrats, och också att jag ville säga upp mig. Arbetet var för besvärligt, helt enkelt. Jag kände mig stressad och hade ont i rygg, armar och ben och mådde allmänt jättedåligt. Hon förstod, enligt vad hon sa, och vi skulle tala mer om saken nästa gång jag kom till arbetet. Då skulle hon också ha alla papper klara åt mig, färdiga att underteckna. Efteråt kunde jag räkna mig som före detta anställd på företaget. När vi hade lagt på förblev jag tyst i fem sekunder medan reprisen av samtalet passerade revy i tanken. Sedan vaknade jag till och gav upp ett glädjetjut som inte var av denna världen.Jag var fri, fri som fågeln!

Min bok heter Samma Djävla Ångest och om du är intresserad av att köpa den så finns den att köpa bland annat i Attentions webshop!

Attention samlas i helgen

I helgen som kommer (27-28 april) träffas Attention-folk från hela landet. Ombud och andra intresserade från hela landet är i skrivande stund på väg för att imorgon träffas. Vi ska besluta om förbundets verksamhetsberättelse, årsredovisning och kommande verksamhetsplan.

Men förutom att vi ska fatta formella beslut så ska vi träffas och peppa varandra så att de kommande två åren blir roliga och givande.

20130426-194343.jpg

Jag får ofta frågan om hur jag klarar vardagslivet utan att medicinera

 

Jag pratar ganska sällan om just medicinering. Jag för egen del tycker inte att det är en prioriterad fråga. Jag tycker inte att det är en prioriterad fråga för MIG alltså.
När jag blev gravid sista gången (ja, det var sista) så slutade jag med mediciner eftersom det inte finns tillräcklig forskning som säger att det är OK för fostret. Jag var ganska nöjd med att medicinera just då eftersom det fick mig till att kunna hantera min vardag på ett sätt som gjorde att allt flöt på. (Jag sade inte upp mig för minsta motgång och jag kastade inte heller ut saker genom fönstret för att jag blev rabiat).

Hur som helst, när graviditet och amningsperioder var över så insåg jag att jag inte längre hade behov av det. Troligtvis har min hjärna utnyttjat tiden med medicin för att hitta strategier att klara vardagen. När jag så slutade med mediciner så mindes hjärnan dessa strategier.
Idagsläget så snurrar jag till det mellan varven helt klart men jag känner mig fantastiskt tillfreds med mitt liv så det gör ingenting. Jag är en person som känner mig begränsad av mediciner.
Jag tycker dock att det är upp till var och en att avgöra vad som fungerar bäst för en själv. För mig fungerar den här varianten men jag känner väldigt många som den här varianten inte skulle fungera en dag på.

Lars Lundström sprider fortsatta myter

Den 17 april skriver Lars Lundström ett svarHenriks debattartikel i Dagens Medicin. Lundströms svar är dock så fyllt av felaktiga tolkningar och förhastade slutsatser att jag inte kan låta bli att bemöta påståenden här också. Den citerade texten är Lundströms egen, under skriver jag mina svar.

”Det finns inga belägg för att medicinering skulle orsaka missbruk påstår Ragnevi. Adhd medicineras vanligen med ett narkotikaklassat, amfetaminliknande preparat med euforisk effekt, metylfenidat. ”

Svar: Genom att skriva en mening efter Henriks påstående om att adhd-mediciner är narkotikaklassade får Lundström det att framstå som att du blir missbrukare om du använder adhd-medicin. Forskning visar att risken för alkohol- och narkotikamissbruk minskar genom läkemedelsbehandling av adhd.

”Förskrivningen har i Sverige på kort tid mångdubblats, även bland vuxna, trots att det inte godkänts för vuxenförskrivning.”

Svar: Ja, det är naturligt att förskrivningen ökar när diagnosticering ökar. Det finns ingen anledning att sluta med medicinering för att man fyller 18 år bara för att forskning inte finns. I Sverige är även beprövad erfarenhet ett kriterium för förskrivning. Equazym har nu godkänts för vuxna i Tyskland, vilket innebär att det bara är en tidsfråga innan medlet kan skrivas ut i Sverige.

”Europeiska läkemedelsmyndigheter har bedömt risk/nytta-balansen som negativ och betonat risken för spridning och missbruk.”

Svar: Vilka läkemedelsmyndigheter? Den här typen av generella uttalanden har ingen bärighet så länge de inte styrks av länkar till forskning. Dessutom är medlet Equazym godkänt i Tyskland nu så risk-/nyttabalansen måste bedömas annorlunda än Lundström påstår.

”Det är samma medel som i ökande omfattning används av högskolestuderande för att höja prestationsförmågan.”

Svar: Ja, människor använder många olika saker för att pigga upp sig, det kan inte gruppen med adhd stå till svars för. Ska vi sluta sälja kaffe för att personer missbrukar koffein?

”Den amerikanska föreningen för neurologer och neurovetare AAN varnade nyligen för långsiktiga hälsorisker och risk för beroende.”

Svar: AAN har uttryckt sin oro över att många elever utan adhd-symtom/diagnos får förskrivet adhd-mediciner och har i sitt ”paper” uttryckt denna oro. ”No ADHD Drugs for healty kids”. Rapporten handlar om friska personers risk för missbruk, inte om personer med adhd som behöver läkemedelsbehandling.

”I höstas varnade Socialstyrelsen för missbruk i samband med adhd-medicinering.”

Svar: Citat från rapporten: ”Socialstyrelsen framhäver vikten av att behandla personer med adhd då gruppen har betydande svårigheter att fungera socialt och i skola och arbete med en påtaglig risk för försämrad livskvalitet som följd. ”

”I januari publicerade The Medical Journal of Australia en undersökning av adhd-medicinerade pojkars tillväxt och pubertetsutveckling.”

Svar: Rapporten resulterar i följande rekommendation: ”To maintain adequate height velocity during puberty, we recommend keeping the dose as low as possible.” Observera att det inte avråds från medicinering, utan att dosen ska hållas så låg som möjligt (=behöver man medicin ska man få det).

”Man konstaterade att 9 av 10 fortsatte att kämpa med bestående och ofta svåra adhd-symtom även efter sex år. Barn som medicinerats med adhd-medel hade lika svåra symtom som de som inte medicinerats. (Från Johns Hopkins Children´s Center i the Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry)”

Svar: Från rapporten: ”We found that ADHD in preschoolers is a chronic and rather persistent condition, one that requires better long-term behavioral and pharmacological treatments than we currently have.”
Man betonar här att adhd är en kronisk funktionsnedsättning och att det kräver bättre behandling än vad man kan ge idag. Men ifrågasätter Hopkin´s medicinering eller att adhd finns? Nej.

Det finns ingen idag som hävdar att adhd försvinner för att man medicinerar. Adhd är en funktionsnedsättning, precis som laktosintolerans.

”…Denna hjärnskadeteori kan kanske, högt räknat, rör en halv procent av befolkningen. I USA har nu 19 procent av pojkarna mellan 14 och 17 år erhållit adhd-diagnos. På Gotland, som inom psykiatrin betraktas som ett föredöme, medicineras snart 8 procent av pojkar mellan 10 och 14 år.”

Svar: jag förstår inte om Lundström härmed ställer sig bakom idén att adhd kan finnas men bara om man har fått en hjärnskada, eller om han helt misstror att adhd finns. Den undersökning som Lundström hänvisar till som visade att 19 procent har fått diagnos är mycket ifrågasatt och det finns ingen i Sverige som påstår att dessa siffror stämmer.

Belägg saknas för att medicinering orsakar missbruk

henrik_replikDenna vecka har jag med en replik på Lars Lundströms debattinlägg i Dagens Medicin där han efterfrågar en annorlunda syn på adhd, men kanske är det han som behöver förändra sin förlegade syn? Det är ingen som på tre decennier tror att adhd eller andra neuropsykiatriska tillstånd beror på hjärnskador, däremot finns tydlig dokumentation om att signalsubstanserna hos personer med adhd fungerar sämre och att personer med adhd ofta har lägre nivåer av dopamin och noradrenalin än övriga populationen utan dessa tillstånd.
Ärftligheten för adhd är mellan 60–70 procent och det är inte helt ovanligt att många vuxna får sin diagnos efter att deras barn har fått en diagnos. Adhd finns inom alla samhällsklasser, men om du har bättre förutsättningar så finns möjligheten att kompensera för dessa.

LÅNGT FRÅN ALLA med adhd är lågutbildade utan väldigt många påbörjar högre studier, men som den svenska högskolan är utformad i dag där väldigt mycket egen planering och strukturering krävs gör att det är först då som många söker hjälp. Dessa finns inte med i den statistik som Anders Hjern presenterade. En helt annan fråga är också hur de nya antagningskriterierna diskriminerar många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ofta har förlängd skolgång.
Lars Lundström fortsätter att spä på myten om att de flesta med adhd skulle vara kriminella, naturligtvis ser verkligheten helt annorlunda ut, men denna fördom lever kvar. När jag vid ett tillfälle föreläste hos polisen så kom alla frågor mot slutet att handla om hur de skulle bete sig i förhörssituationer om den misstänkte hade adhd, jag fick förklara något som borde vara självklart, att de flesta personer som de kommer att stöta på med adhd inte är kriminella utan personer som söker upp polisen för att de behöver hjälp.
Det finns inga belägg för att medicinering skulle orsaka missbruk, tvärt om tror de flesta som forskar på adhd och beroendeproblematik att medicinering minskar risken att utveckla missbruk.
Eller som en kvinna med adhd som brukar föreläsa sa:
– Om de nu är så beroendeframkallande, varför glömmer jag att ta dem varje dag.
personligen tror jag att den höga ungdomsarbetslösheten och bristen på bostäder för unga är två faktorer som är en betydligt större risk för unga med adhd att hamna utanför samhället och eventuellt utveckla ett missbruk.
Det är bara att hoppas att Lars Lundströms kan skaffa sig en mer uppdaterad syn på vad adhd innebär.

P1 Tendens Flickor med ADHD

Jag och min dotter fick förmånen att medverka i P1:s dokumentärserie i tre delar om flickor med ADHD. Vi är med i del tre som heter Leva med ADHD.

Matilda Larsson 9 år Matilda Larsson 9 år

-Jag är ett påhittigt litet busfrö som gillar att springa runt. Jag gillar inte att sitta still så länge!

Mathilda är nio år och går på Bräckeskolan i Göteborg. Hon fick sin ADHD-diagnos redan som femåring, men trots att det fanns kunskap om hennes behov, blev skolstarten ändå en tuff utmaning. Men när Mathilda fick en ny lärare i tredje klass förändrades allt.

-Jag ser Mathilda som en enorm tillgång, säger Birgitta Johansson, lågstadielärare. Mathildas mamma som även har tre söner med neuropsykiatriska funktionshinder tycker att det är stor skillnad på hur tjejer och killar med ADHD behandlas.

-Här hemma hör jag ofta att man ryter till när någon av pojkarna är för stökigt, men med Mathilda så låtsas man att hon inte finns. Och det är väldigt vanligt att flickor som inte är sådär snälla och skötsamma som många flickor är, dom blir ignorerade för man vet helt enkelt inte hur man ska hantera dom, säger hon.

Programmet är ett samarbete med Skolministeriet från UR av Hanna Larsson.

Lyssna gärna, jag tycker alla tre programmen blev riktigt bra!

Dagens mindre genomtänkta inlägg står Socialdemokraten Stefan A. Johansson för

På sin blogg Stefan A. Johansson skriver han 19 procent bland pojkar har ADHD i USA, men dessa siffror bygger på telefonintervjuer. Samma amerikanska myndighet CDC (Centers for Disease Control and Prevention) redovisar annars siffran 12 procent, medan hos flickor 4.7 procent. Men att slänga sig med siffror blir lätt pajkastning och det är mycket möjligt att det sker en överdiagnostisering i USA, men det är långt från hur det är i Sverige. I Sverige brukar man uppskattningsvis säga att runt fem procent har ADHD, men långt från alla diagnostiseras, vilket Stefan A. Johansson helt verkar ha missat.
Det är fortfarande efter snart sju år som ordförande i Göteborg den vanligaste frågan som jag får, främst från vuxna, hur de ska gå tillväga för att få göra en utredning och få medicinsk behandling.
De tre länder som ligger i topp på att förskriva läkemedel är USA, Island och Israel. Sverige kommer först på plats 30, enligt Eric Taylor. Han medger förvisso att det eventuellt sker en övermedicinering i USA men en undermedicinering i Europa.
Det är också uppenbart att Stefan A. Johansson inte har någon större kunskap när det gäller hur hjärnan fungerar. Det är ingen som tror längre att adhd orsakas av hjärnskador, utan vad det handlar om är underskott av främst dopamin som i sin tur bryts ned till noradrenalin. Medicinen hämmar återupptagningen i synapserna och därför verker det som om frisättningen av dessa signalsubstanser ökar, vilket skärper koncentrationen och höjer vakenhetsgraden.
Sedan ondgör sig Stefan A. Johansson över att läkemedelsbolagen tjänar pengar på dessa läkemedel. Men tjänar inte läkemedelsbolag pengar på andra mediciner också? Hur mycket kostade vaccineringen mot Svininfluensan som eventuellt var fullkomligt onödig? Bara i Västra Götaland köptes vaccin in för 200 miljoner.
Sedan envisas han med att kalla dessa läkemedel för droger, så hur farliga är dessa preparat? Enligt Eric Taylor så är risken att dö av metylfenidat 0,003 procent på 100.000, risken att dö av koffein är 0,005 procent på 100.000, men jag är rätt övertygad om att både jag och Stefan A. Johansson kommer ta en kafferast i eftermiddag.
I kommentarsfältet nämner Stefan A. Johansson Frankrike som ett föredöme eftersom de inte använder sig av DSM-IV (eller ICD-10 som är den rekommenderade diagnosmanualen i Sverige, även om DSM-IV används). Vad han inte tar upp är att Frankrike är starkt influerat av psykoanalytiska teorier, något som knappast lär hjälpa någon med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Terapi är inte ofarligt, utan kan ha betydligt lika stora negativa effekter som läkemedel, eller ännu värre. Just nu gör Socialstyrelsen en översyn över personer som råkat illa ut hos psykologer. De arbetar också med ett nationellt vägledningsdokument för ADHD, vilket kanske kan få tyst på ogenomtänkta påståenden som Stefan A. Johansson för fram.
För mig är det fullkomligt främmande att en aktiv medlem i Sveriges största parti får föra fram sådana här fördomar på deras egen officiella blogg. Det är inte Socialstyrelsen som ska göra sig av med psykiatriker, som Stefan A. Johansson föreslår, utan kanske borde Socialdemokraterna som ska göra sig av med honom…