Om Madelein Larsson Wollnik

Ordförande Attention Hisingen-Kungälv. Leder anhörigträffar, föreläser och utbildar samt representerar Attention i flertalet olika sammanhang.

Ingen har egentligen direkt sagt att jag är dum i huvudet

Ändock är det den känsla som alltid finns aktuell i bakhuvudet. Jag kan hålla en konversation på hyfsat hög akademisk nivå och veta att mina synpunkter och åsikter står sig bra jämfört med övriga men ändå känna mig som tredje hjulet eller känna mig skyldig till någon slags tacksamhet över att få vara med.

Jag har svårt att se att jag håller måttet och jag har svårt att acceptera att även mina tankar, idéer kan vara av värde för andra. Varför är det så? Jag vet att många känner igen sig, jag vet att oavsett ADHD diagnos eller inte så finns igenkänningsfaktorer. Jag vet detta.

Hur som helst, det jag vill komma till är att vi som har ADHD har ofta mötts av så mycket skepsism, så mycket misstroende och så mycket skäll genom åren att det huvudsakliga beteendet hos oss är försvarsläge och en underskattning av vår förmåga. Jag är så jäkla trött på den bilden av mig själv. Jag vill så gärna känna känslan av att jag är precis lika mycket värd som alla andra. Jag vill känna att det finns människor som faktiskt tycker att jag har något att komma med. Jag vill kunna känna att det inte känns som att jag luras bara för att jag lyckas få till rätt svar vid rätt tillfälle.

Det är så typiskt oss att inte våga tro på oss själva. Nä, mer pep-talk åt folket

Ett försök att beskriva hur min hjärna opererar

När jag vaknar på morgonen så är det med ett pling. Ni kan säkert se det er framför er om jag beskriver det så här;  från ett tyst och tomt samt svart mörker till på en millisekund bländande vitt bombarderat med intryck.

När jag vaknar så vaknar jag oftast ett par minuter innan klockan ringer. Jag vaknar inte långsamt utan det är som om hela världen ramlar över mig med en gång. Jag tar tag i telefonen efter någon minuts samlande och funderande över vilken dag i veckan det är. Vissa dagar behöver jag inte fundera och andra dagar kan det ta ganska lång tid innan jag kommer på att jag faktiskt är ledig eller faktiskt inte är det för den delen.

Jag går upp så fort jag kommit till sans, det brukar ta någon minut. Efter det går jag till tvättstugan (där har vi duschen). Jag klär mig och passar på att hänga upp en tvätt och slänga i en ny. Hela tiden så roterar miljoner tankar i huvudet över allt som jag borde hinna med innan jag går jobbet och i vilken ordning jag skall göra det. Skillnaden från förr och nu är att idag hinner jag allt. Förr blev det bara ångest över allting.

När tvätten är klar väcker jag ungarna, efter det plockar jag fram kläder till dem och under tiden de äter frukost som serverats så plockar jag ur en diskmaskin och sätter in en ny om jag inte redan gjort det kvällen innan. Alla barn skall iväg på olika tider så allting görs i viss ordning. Det går som man brukar säga ”som på räls”. Under tiden detta blir gjort så är min hjärna i full bearbetning att planera arbetsdagen. En plan för hur jag skall lägga upp dagen om de som arbetsprövar kommer och en plan för hur det skall se ut ifall ingen kommer. När alla har kommit iväg brukar jag dra fram dammsugaren det sista jag gör för att det inte skall se smutsigt ut när jag kommer hem. Jag blir oerhört stressad av när det ser rörigt och skitigt ut. Hela morgonen och dess rutiner har oftast passerat på en timme.

Efter en dag på jobbet med full rulle har jag också hunnit planera för vad jag skall göra de närmsta två veckorna efter jobbet, jag har skrivet ner troligtvis ett tjugotal projektidéer och det känns som om huvudet håller på att explodera. Jag dippar ungefär två gånger per dygn. Jag dippar vid 11-tiden när det är för lite att göra på jobbet och jag dippar vid 21-tiden när jag sätter mig i soffan hemma för att natta den lilla söta. I övrigt går hjärnan och kroppen i 110 hela tiden.

Jag sover alltid BRA! Jag lägger mig vanligtvis vid 01 och sover till 06.45 och vaknar utvilad. Efter det är hjärna igång och det går fort.  Förr tyckte jag det var så oerhört jobbigt med alla dessa tankar, jag tyckte det var ett enda stort kaos som jag aldrig hittade någon lösning på.

Idag är det inte så. Jag är tacksam över min energi och jag har hittat en metod som får mig att må bra. Ibland kan jag dock känna att jag spammar för mycket till exempel på facebook, instagram eller liknande. När jag spammar innebär det att dagen troligtvis inte varit tillräckligt utmanande eller precis tvärtom så har den varit överväldigande. Jag upplever att jag har en turbohjärna. Hur fungerar ni?

Ett stickprov ur mitt nittonåriga liv

Det här är ett utdrag ur min självbiografi och kapitlet heter just som rubriken lyder

Jag kände mig ganska illa till mods under samtalet till arbetet, skyldig och utpekad. Innan någon svarade hann tankarna producera en rättegång där jag befanns skyldig. Och den som svarade var min chef. Naturligtvis. Jag hade planerat att ringa en viss tid när jag visste att chefen svarade, men blev ändå smått chockad och stum av att höra hennes röst. Vad skulle jag säga? Jag kände mig som en treåring som irrar runt i ett varuhus och letar efter sin mamma, ett litet barn som bara gråter hysteriskt och vill försvinna från jordens yta genom att dölja sitt rödgråtna lilla ansikte i armhålan. Men sansen återkom innan min chef hade hunnit säga «hallå» för andra gången. Jag tog mig själv i kragen och berättade att mitt tillstånd tyvärr inte hade förbättrats, och också att jag ville säga upp mig. Arbetet var för besvärligt, helt enkelt. Jag kände mig stressad och hade ont i rygg, armar och ben och mådde allmänt jättedåligt. Hon förstod, enligt vad hon sa, och vi skulle tala mer om saken nästa gång jag kom till arbetet. Då skulle hon också ha alla papper klara åt mig, färdiga att underteckna. Efteråt kunde jag räkna mig som före detta anställd på företaget. När vi hade lagt på förblev jag tyst i fem sekunder medan reprisen av samtalet passerade revy i tanken. Sedan vaknade jag till och gav upp ett glädjetjut som inte var av denna världen.Jag var fri, fri som fågeln!

Min bok heter Samma Djävla Ångest och om du är intresserad av att köpa den så finns den att köpa bland annat i Attentions webshop!

Jag får ofta frågan om hur jag klarar vardagslivet utan att medicinera

 

Jag pratar ganska sällan om just medicinering. Jag för egen del tycker inte att det är en prioriterad fråga. Jag tycker inte att det är en prioriterad fråga för MIG alltså.
När jag blev gravid sista gången (ja, det var sista) så slutade jag med mediciner eftersom det inte finns tillräcklig forskning som säger att det är OK för fostret. Jag var ganska nöjd med att medicinera just då eftersom det fick mig till att kunna hantera min vardag på ett sätt som gjorde att allt flöt på. (Jag sade inte upp mig för minsta motgång och jag kastade inte heller ut saker genom fönstret för att jag blev rabiat).

Hur som helst, när graviditet och amningsperioder var över så insåg jag att jag inte längre hade behov av det. Troligtvis har min hjärna utnyttjat tiden med medicin för att hitta strategier att klara vardagen. När jag så slutade med mediciner så mindes hjärnan dessa strategier.
Idagsläget så snurrar jag till det mellan varven helt klart men jag känner mig fantastiskt tillfreds med mitt liv så det gör ingenting. Jag är en person som känner mig begränsad av mediciner.
Jag tycker dock att det är upp till var och en att avgöra vad som fungerar bäst för en själv. För mig fungerar den här varianten men jag känner väldigt många som den här varianten inte skulle fungera en dag på.

P1 Tendens Flickor med ADHD

Jag och min dotter fick förmånen att medverka i P1:s dokumentärserie i tre delar om flickor med ADHD. Vi är med i del tre som heter Leva med ADHD.

Matilda Larsson 9 år Matilda Larsson 9 år

-Jag är ett påhittigt litet busfrö som gillar att springa runt. Jag gillar inte att sitta still så länge!

Mathilda är nio år och går på Bräckeskolan i Göteborg. Hon fick sin ADHD-diagnos redan som femåring, men trots att det fanns kunskap om hennes behov, blev skolstarten ändå en tuff utmaning. Men när Mathilda fick en ny lärare i tredje klass förändrades allt.

-Jag ser Mathilda som en enorm tillgång, säger Birgitta Johansson, lågstadielärare. Mathildas mamma som även har tre söner med neuropsykiatriska funktionshinder tycker att det är stor skillnad på hur tjejer och killar med ADHD behandlas.

-Här hemma hör jag ofta att man ryter till när någon av pojkarna är för stökigt, men med Mathilda så låtsas man att hon inte finns. Och det är väldigt vanligt att flickor som inte är sådär snälla och skötsamma som många flickor är, dom blir ignorerade för man vet helt enkelt inte hur man ska hantera dom, säger hon.

Programmet är ett samarbete med Skolministeriet från UR av Hanna Larsson.

Lyssna gärna, jag tycker alla tre programmen blev riktigt bra!

Man funderar ju en del

Du får inte lov att vara FÖR positivt inställd till din diagnos. Om du pratar om diagnosen i termer av tillgångar och funktionshöjare så har du indirekt bjudit in till hets mot minoritet. Jag kanske överdriver lite men överdrifter gör att folk förstår vad man menar i varje fall. Det är antingen den vanliga mobben (den som inte tror att ADHD finns) som gnyr eller så är det personer med egen diagnos som har svårare symtom än vad jag själv har som motsätter sig att ADHD kan vara en tillgång (fullt förståeligt, har själv varit där).

Jag är en person som troligtvis har haft det en hel del tuffare i livet än de flesta andra. Jag har levt med missbruk, depressioner, ätstörningar och i förhållande av misshandel. Jag har haft psykisk ohälsa under större delen av mina ungdomsår. Jag har mått jäkligt dåligt helt enkelt.

Kanske är de dåliga åren orsaken till att jag faktiskt mår så himla bra idag. Mina svårigheter i diagnosträsket, mina symtom orsakade av min så kallade funktionsnedsättning har satt mig i klistret otaliga gånger under min uppväxt och de första vuxenåren. Jag har gjort precis allt det där, upplevt allt det där, levt allt det där som man sällan önskar sin värste fiende. Allt vill ni inte veta och allt vill jag inte berätta.

Idag är det inte så längre. Jag har hittat strategier, jag lever med impulsivitet och brist på konsekvenstänk men jag har lärt mig på sätt och vis att lura mig själv. Jag hejdar mig innan det händer 8 av 10 gånger. Jag lär mig mer och mer för varje dag som går. Jag gör fortfarande massor av misstag och fattar mängder av ogenomtänkta beslut men jag tar mig framåt och jag gör det rak i ryggen och jag tror på mig själv. Idag så är mina diagnosträskrelaterade symtom orsaken till att jag faktiskt fixar grejer.

Jag har vänt en otroligt destruktiv kraft till att bli en konstruktiv egenskap. Det hade jag aldrig klarat utan min ADHD! Jag är hyfsat övertygad om att de flesta av oss har den där envise djävulen någonstans inom oss, tyglad eller otämjd.

Det här är självfallet mina privata åsikter, jag representerar ingen annan än mig själv!

Ni vet den där berömda känslan

De flesta med ADHD kan nog känna igen sig i känslan. Känslan av att på något sätt alltid stå bredvid alla andra. Oavsett hur goda vänner, hur trevliga sammanhang så känns det alltid som jag och dem, aldrig som vi. Känslan av att inte höra hemma någonstans, känslan av att man inte riktigt passar in, känslan av att man måste missat något väsentligt för det känns som alla andra känner varandra bättre trots att vi känt varandra lika länge. Förstår ni vilken känsla jag är ute efter?

Trots att jag kommit ganska långt vad gäller insikt om min problematik så har jag fortfarande vissa bekymmer med just den här känslan. Inte på långa vägar på samma sätt när jag var ung och ville dö på grund av att jag kände mig så ensam men känslan finns kvar. Egentligen är det inte själva känslan som förändrats, det är jag och mitt sätt att tackla den som förändrats.

Jag har kommit till insikt med att känslan mer ligger hos mig själv snarare än att det är andra som sänder ut den. På sätt och vis har jag tagit ansvar för min egen paranoia. Det har varit en jobbig känsla att slita med genom åren, ju sämre jag mått desto starkare känsla. Nu när jag mår bra är den knappt märkbar, den kommer över mig ibland, ungefär som för de allra flesta människor skulle jag tro.

Vad gör ni med känslan när den kommer? Sparkar ni den i ”röva” eller låter ni den omsluta er?

 

Alla som är bokstavliga räcker upp en hand

Ja, när jag var ung, dvs ung vuxen framför allt, då trodde jag på allvar att alla som inte tyckte som jag förmodligen var dumma i huvudet. Jösses vad man lär sig med åren. Jag trodde också att om ingen sa emot så höll de med och om de hade en annan åsikt än vad jag hade så tyckte de helt enkelt inte om mig. Allting var väldigt svart eller vitt.
Det här sättet att tänka finns kvar, det har inte vuxit bort men med erfarenhet så visar det sig inte på samma sätt utåt längre. Ibland reagerar jag efter tankesättet men för det mesta så stannar jag upp, tänker till och regerar efter hur jag tror att andra förväntar sig att jag skall vara. Det är en energikrävande kamp som inte syns utanpå men känns inuti.
Obemärkt kommer vi då in på hur svårt det är för ickeinsatta att förstå det som inte syns på utsidan. Att ha ett svartvitt tänk är fullkomligt ”normalt” när man är barn, det är fullkomligt ”normalt” vid till exempel autism och ADHD. Vid det senare nämnda är det inte samma sak som att man är omogen utan en kognitiv olikhet. Man tänker helt enkelt annorlunda. Man tänker svartvitt och man är ofta bokstavlig.
Egentligen så är det bokstavliga sättet att tänka förmodligen det som kom först. Dvs man säger det man menar och inte en massa annat. Inte en massa dubbelmeningar och inga konstiga bildliga uttryck. Tänk er själva. En ultimat bokstavlig person får höra:
- Kan du vara snäll att kasta ett öga hit?
- Gå på toaletten!
- Slå dig ner där borta!
 

Svenska språket är oerhört subtilt så det blir indirekt handikappande om man inte har samma kognitiva upplägg som de flesta andra. Ovan exempel är ju extrema men det finns saker i svenska språket som är väldigt svårt att förstå. Ironi är ett sådant exempel, att säga en sak fast man egentligen menar en annan. Inte undra på att det blir fel ibland.
I natt bakade jag maränger förresten, för att glida in på något helt annat!

Det här med låsningar

Jag kan fortfarande fastna i saker även om jag jobbar stenhårt på att komma ur det. Det som jag tycker är klart svårast är om någon beter sig på ett sätt som jag inte förväntat mig eller om någon (som jag själv uppfattar) ser ner på någon annan som inte håller samma intellektuella nivå eller har samma åsikter.

Det sistnämnda kan jag bli så upprörd över att det känns som bröstkorgen skall explodera. En strategi att hantera det har varit att helt enkelt gå ifrån. Går jag ifrån så har jag god hjälp av mitt teflonminne. Dvs, det glider omkring inne i huvudet ett tag och sedan är det borta som om det aldrig har funnits. Jag har full respekt för att man är så engagerad och brinner för en sak att man tycker att man har rätt men det jag inte har förståelse för är att man ofta tycker att de som är av annan åsikt har fel och i och med det i många fall är av sämre värde.

Man måste kunna brinna för en fråga men ändå se att andra har rätt att brinna för andra frågor utan att de för den sakens skull är sämre människor

Man måste kunna brinna för en fråga men ändå se att andra har rätt att brinna för andra frågor utan att de för den sakens skull är sämre människor. Går jag in i en sådan diskussion kan det sluta hur som helst. Jag erkänner ovilligt att jag blir väldigt kränkt av bli dumförklarad. Det hänger förmodligen ihop med att jag i många år gått omkring och trott att jag har varit korkad eftersom jag haft svår att ta in osynliga sociala spel och regler.

En annan sak jag lätt fastnar i är mitt missnöje över hierarkier. På sina ställen kanske det behövs men jag ifrågasätter verkligen dess existensberättigande på ställen där det bara är en form av maktuppvisning. Alla är inte gjorda för att vara chefer till exempel. Att bygga hierarkier där det inte behövs är som att tydligt poängtera att någon är viktigare än någon annan och det håller jag inte med om. Alla har olika ansvar och alla arbetar med olika saker men i övrigt tror jag att många som inte klarar av att hantera de översta positionerna i den typ av hierarki på exempelvis en arbetsplats kanske inte är på rätt ställe.

Låsningar och att älta är typiska saker som jag för egen del tycker är viktigt att jobba med stenhårt för bägge är tillstånd som sällan accepteras rent socialt och därmed ofta ställer till det för en.

 

 

Det är ruskigt provocerande att prata ADHD

Jag tycker ju som ni kanske förstått att ADHD kan vara en stor tillgång. Det finns oändligt med människor som lyckats otroligt bra trots, eller kanske tack vare sin ADHD-diagnos. Människor som allt för sällan lyfts fram. Det sägs till exempel att stora företagsledare som Henry Ford och Bill Gates har berikats med diagnosen. Kända skådespelare som Jim Carrey och Jack Nicholson. Komikern Robin Williams och supermusikern Elvis Presley. Sportprofilen Michael Phelps känner väl de flesta till? Här i Sverige har vi personligheter som Petter och Frank Andersson bland annat.

Hur som helst, det är livsfarligt att prata om fördelar och nämna personer som lyckats för det ”beror förmodligen på att de egentligen inte har ADHD”.

Tro det eller ej men samma sak gäller när man nämner hur svårt det kan vara att leva med ADHD. Det finns ingen förståelse för att man kan ha svårigheter av olika grad eftersom ”de har minsann sett att det faktiskt fungerar när det är något som är roligt”. Det spär ju på fördomen om att man skulle vara lat när man har ADHD.

Jag för egen del är ganska övertygad om att ALLA människor kan, det ligger inte alltid hos dem själva att klara av att reda ut det bara. I de allra flesta fall kanske man inte klarar att hantera, lösa eller få fason på situationer på egen hand. Man kanske behöver hjälp att komma till insikt, hjälp att upprätthålla insikten och så vidare. Det kan gå på en gång eller det kan ta år av träning. Att säga att en person med ADHD inte kan lära sig är för mig samma sak som att säga att en person med ADHD är dum i huvudet. Om det fungerar eller inte beror helt och hållet på hur sedd man blir, hur mycket stöd man får och hur mycket förståelse det finns runt omkring.

Tänk på att det kan räcka med att en enda person visar att han/hon tror på personen i fråga för att det skall göra en livslång skillnad.

Det här är förmodligen också provocerande att skriva, för någon, någonstans ;-)