Om Marie Enbäck

ADHD Coach, föreläsare och entreprenör.

ADHD i Rampljuset

Postat den 8 augusti, 2012

Plötsligt har ADHD hamnat mitt i rampljuset. Den olympiska arenan har riktat sina starka strålkastare mot några fantastiska olympier med ADHD och deras otroliga idrottsprestationer.

Atleter i OS 2012 med ADHD

Louis Smith, gymnastik

Michael Phelps, simning

Ashley McKenzi, judo

Michael Phelps, den amerikanska simmaren med rekordet 22 OS-medaljer hittills är förmodligen den mest kända personen i världen med ADHD. När han blev diagnostiserad som barn fick hans mamma höra av en lärare att sonen aldrig skulle klara av att fokusera på någonting. Det visade sig att han visst kunde det. Han lyckades med stöd av sin mor kanalisera sin hyperaktiva energi över till simning. Michael som annars var ett otåligt och okoncentrerat barn kunde vänta i timmar på tävlingar tills det blev hans tur att simma.

Ashley McKenzie historia är mer dramatisk. Han har blivit relegerad från tre skolor, och blivit placerad på ungdomsvårdsanstalt. Han säger att hans sport räddat honom från ett liv i fängelse. Men hans idrottskarriär har också samtidigt inneburit svårigheter för honom att ta ta itu med sina beteendeproblem eftersom han inte kan medicinera. Beteendeproblemen som främst orsakas av hans impulsivitet kan delvis lindras av medicinsk behandling som inte är tillåten i sportsammanhang. Han får fortfarande olika bestraffningar inom idrotten för sitt beteende, men kämpar på med sig själv och med sin judo.

Gymnasten Louis Smith är med i gymnastiklaget som gav britterna sin första medalj i gymnastik på mycket länge. Som mycket liten provade han många sporter innan gymnastiken till slut blev hans stora passion. Hans ensamstående mor hämtade honom efter skolan och han bytte om och åt i bilen varje dag på väg till träningarna. På ryggen har han en tatuering med texten ” What I deserve, I earn ”

De här tre fantastiska atleterna och förebilderna har fått allmänheten att bli mer mottagliga för information och kunskap om ADHD. De bidrar stort till att stigmatisering kring diagnosen minskar och förståelsen ökar.

ADHD – verklighet i alla åldrar

Postat den 9 juli, 2012

av Marie Enbäck

Äldre med ADHD
Länge fanns en uppfattning om att det bara var barn som hade ADHD men redan tidigt 70-tal fastställdes att hyperaktivitet kan vara ärftligt. I mitten på 80-talet visade studier på att även uppmärksamhetsproblem, och impulsivitet var vanligt hos föräldrar till barn med diagnosticerad ADHD - Attention Deficit Disorder: with or without hyperactivity, som det hette då. Symptomen försvinner inte helt men de kan förändras. Hyperaktiviteten hos barnet kan visa sig som stark oro och rastlöshet i vuxen ålder. Sammantaget så är de som forskat på området överens om att ADHD oftast inte är något som går över med åren.

Senare tids kliniska erfarenheter och forskning visar att ADHD finns i alla åldrar även hos de allra äldsta. En studie angående förekomst av ADHD hos befolkningen i Holland visade ingen signifikant skillnad på förekomst av ADHD inom åldersspannet 18 till 75 år .

Senast har det gjorts en mycket viktig studie vid Göteborgs universitet av Taina Guldberg-Kjär i syfte att påvisa förekomsten av ADHD hos befolkningsgruppen 65-80 år. I den första delen av studien får de äldre genom en självskattningsskala uppge upplevda symptom på ADHD i barndomen. I del två av studien beskriver de äldre sina upplevda ADHD-symptom idag. En jämförelse av del ett och del två i studien visar att ADHD- symptom ofta kvarstår hela livet. De som upplevde att de hade ADHD-symptom i barndomen upplevde också sin allmänna hälsa som sämre. Ju fler ADHD- symptom i barndomen ju sämre hälsa och minne upplevde de att de hade på ålderns höst.

Det kan aldrig vara försent
Göteborgsstudien visar en förekomst av ADHD- symptom i barndomen i befolkningsgruppen 60-85 år på 3,3 % . Att siffran är låg kan dels bero på minnessvårigheter hos de äldre och dels att en del som faktiskt hade ADHD- symptom i barndomen inte uppnådde en högre ålder utan dog tidigare i livet.

Så med detta sagt kan vi konstatera att även våra seniorer behöver utredas för att skilja ADHD -symptom från depression, minnessjukdomar och andra tillstånd så att de kan få rätt behandling. Även om det är sent i livet så får vi inte låta det vara för sent för professionell hjälp och rätt stöd.

Källor:Cantwell 1975 • Morrison & Stewart 1973 • Alberts-Corush,Firestone & Goodman 1986 • Barkley, 2006 • Kooij et.al 2005 • Guldberg-Kjar & Johansson 2009

Goda nyheter om ADHD

Postat den 15 juni, 2012

av Marie Enbäck

ADHD är den diagnos där man lättast kan hitta billiga, verkningsfulla metoder att behandla symptomen jämfört med andra diagnoser. Det borde väl egentligen räcka med den goda nyheten om ADHD för att vända trenden av negativ medieexponering vars syfte verkar vara att skapa tvivel hos människor.

Det borde väl också vara ett tillräckligt starkt argument för beslutsfattare i landet oavsett nivå, att grunda beslut på angående var resurser ska sättas in. Särkilt där plånboken styr. Eller ska man kanske göra en ny nyhetsrubrik där det står: ”Att behandla ADHD är billigt! Allt annat är dyrt!”

I den bästa av världar kunde det räckt med den goda nyheten om ADHD… Tills den bästa av världar skapas måste vi kämpa på, ha argument, läsa på och skriva texter…

Det senaste året har debatten om diagnosen ADHD blossat upp igen i västvärlden. En anledning till att den gör det nu är att den nya diagnos manualen DSM – V (5) håller på att färdigställas. Det är en manual som används världen över för att fastställa olika psykiatriska/neuropsykiatriska diagnoser. Det innebär att diagnoskriterierna är de samma för alla oavsett var man bor. Därutöver finns mängder med olika skattningsskalor, dokument, tester, intervjumetoder med mera för att fastställa en diagnos. Vi kan känna oss stolta över att vi i Sverige är väldigt duktiga och ytterst noggranna på det här området.

Det finns inget belägg för att ADHD skulle vara överdiagnostiserat i Sverige

Det finns inget belägg för att ADHD skulle vara överdiagnostiserat i här. Enligt en studie i USA har över 4 % av den vuxna befolkningen ADHD och i andra studier i övriga värden presenteras likande siffror. Det är enkel matematik att räkna ut att det i Sverige i runda tal finns 480 000 med ADHD. Endast en del av dessa har fått möjlighet till utredning och diagnos. Och det kommer ta lång tid innan vi kommer upp i siffror som ligger i närheten av där de borde ligga när alla som kan tänkas behöva en utredning också får det, utan att behöva vänta.

Om någon/några debattörer menar feldiagnostiserar när de säger ”överdiagnostisering” i media så framhåller jag att feldiagnostiseringen är åt det andra hållet. Människor som borde fått en ADHD diagnos i tidig ålder har istället fått andra diagnoser senare i livet. Fortfarande i vårt kära land är det på det sättet enligt svenska siffror och liknade studier från USA bekräftar att det är likadant där. Trots att den allmänna medvetandenivån är relativt hög numera. Jag utgår då ifrån att det är på samma sätt i övriga världen, kanske värre. Alltså gäller fortfarande att underdiagnostisering av ADHD är verklighet.

Det finns många anledningar till att göra utredningar. Ett av de viktigaste argumenten för en ordentlig utredning är att en del diagnoser överlappar varandra och förekommer samtidigt. ADHD är den diagnos som många med andra diagnoser har gemensamt. Det är otroligt viktigt om man ska sätta in medicinering att man vet vad som är vad eftersom det finns stor risk att t.ex. en depression fördjupas, tics ökar eller maniska tillstånd kan utlösas. Det argumentet glöms ofta bort i diskussioner och debatter därför vill jag skriva det här.

Det finns många anledningar till att utredningar görs och det är definitivt viktigt. Genom att fastställa diagnoser och samtidigt titta på funktion/behov ser vi vilka insatser som behöver sättas in.

Källor : Michael Van Ameringen, MD, 2012 • Robert Kayser, MD, 2012 • Nylander, Holmqvist,Gustafsson & Gillberg • Kessler, 2006 • Russell Barkley, intervju 2012

Siffrornas bråk om bokstäver

Postat den 16 maj, 2012

av Marie Enbäck

I Dagens Nyheter den 10/5 publicerades statistik som visar att barn som är födda i december månad i högre utsträckning har fått en ADHD diagnos. Den siffran är 35 % högre än för barn födda i januari. Procentsatsen grundar sig på 1000 personer födda 1986 – 2001 som någon gång hämtat ut sin förskrivna medicin och den kan vi inte bortse ifrån. Men vi kan analysera situationen och försöka se bakom statistiken. De publicerade siffrorna säger egentligen mer om skolan än om elevernas omognad eller om att ADHD skulle vara överdiagnostiserat.

Det finns många skolor som gör ett mycket bra jobb men lärarna har behov av utbildning och stöd för att anpassa sin undervisning för att alla elever ska kunna tillgodogöra sig den. Skolan har ett ansvar att ge alla barn samma chans till att lära sig läsa, skriva och räkna. Ett uppdrag som ställer alltför höga krav på både lärare och elever. Lärarna har också ofta missförstått och tror att det krävs att ett barn har fått en utredning och en diagnos innan skolan får sätta in resurser. Det står det inget om i skollagen. Tvärtom så står det att det inte behövs.

Siffrorna i DN:s artikel skriker också ut att det är pojkarna som får diagnos och inte flickorna. Och då i första hand de pojkar som är hyperaktiva för det är de som märks och som stör mest i klassrummet. Detta trots att senaste forskning visar att det är de barn med ADHD som inte är hyperaktiva som det går sämre för senare under skolgången. Vilket visar att resurser i den mån de sätts in, är välmenta och välbehövliga men kanske missriktade? Flickor med uppmärksamhets svårigheter behöver också stöd.

ADHD kommer heller sällan ensamt. Ca 30 % av de som har ADHD har också dyslexi/dyskalkyli 70 % kommer förr eller senare att få en depression. För människor utan ADHD är den siffran 40 %. ADHD är även starkt förknippat med ångest och oro så det är all idé att uppmärksamma barn som har en sårbarhet oavsett om de fått en diagnos eller inte. Oavsett om de fyller år i december eller i januari är det behovet som ska styra och inte diagnosen.

Ingen vet riktigt varför det ser ut som det gör med statistiken angående födelsemånad. Problemet är ju inte det som bevisas med själva statistiken – vad det nu är, utan vad som är bakgrunden till att det ser ut som det gör. Det är viktigt att vi nu vidgar vyerna och går djupare in bakom variablerna. Skolan, föräldrar och samhället måste göra vad de kan för att öka chanserna för de barn som inte lär sig på det sätt skolan säger att de ska lära sig. Att förebygga utanförskap genom att ge alla samma chans i skolan är att göra en stor samhällsekonomisk vinst. Det finns statistik på det och de siffrorna talar ett mycket tydligare språk.