Alla får göra efter sin förmåga

Utanför Knivsta ligger ridskolan Olunda, som vid flera tillfällen uppmärksammats för sitt arbete med att i möjligaste mån inkludera alla. Här arbetar man med att skapa en miljö där alla ska få vara som de är och trenden i stallet är att vara snäll.

Under researcharbetet med artikeln dyker uttrycket upp ett flertal gånger och ordalagen i olika ridforum på nätet svallar av positiva omdömen om Olunda ridskola.

– På Olunda finns någonting som kanske inte finns överallt. En tolerans, trygghet, rutiner och att alla får vara med, förklarar Eva Gunsäter begreppet Olunda-andan när vi ses på ridskolan en kylslagen eftermiddag i november.

Eva är ridskolechef och den drivande kraften på ridskolan som blivit uppmärksammad för att välkomna alla och för de anpassningar skolan gör för att det ska vara möjligt. Ett arbete som Olunda flerfaldigt belönats och uppmärksammats för. Det märks att Eva är stolt över ridskolan och det med all rätt.

– Vi har och har haft flera projekt som vi fått medel för, bland annat projektet ”Kamratstödjare” som är ett Idrottslyftet-projekt samt ”Ridning för alla” från Allmänna arvsfonden. I det har vi kunnat handikappanpassa våra lokaler som gör att vi kan erbjuda ridning till personer med funktionsnedsättning, säger Eva.

Olunda – inte bara en ridskola

Medan jag och fotografen huttrar och passar på att värma händerna på mjuka hästmular så snart chansen ges, så guidar Eva oss genom de olika stallbyggnaderna. Själva miljön värmer i själen, med glada barn som skiner upp när de ser Eva. Det framgår ganska snart att Olunda inte bara är en ridskola. Hit kommer barn som förvisso älskar hästar men som också automatiskt upptas i en stor och tolerant gemenskap.

– När jag pratar med barnen så säger nästan alla att kompisarna och gemenskapen här är viktigare än själva ridandet, berättar Eva när vi senare slår oss ner i föreningens kök.

Hon brinner för utsatta barn och förklarar det som sitt kall.

– Men även om jag hade en vision med arbetet på ridskolan, så är vi många fler som gör Olunda till vad det är idag, säger hon.

Medan Eva ordnar med kaffet berättar hon vidare om en aktiv styrelse med många visioner om hur ridskolan ska fungera som ett tryggt nav för vemsomhelst som kommer dit. Det finns även en ungdomssektion som liksom styrelsen har tydligt fördelade roller och förmåga att påverka ridskolan. Och inte minst finns det kamratstödjare, unga tjejer, vars roller är att ledsaga och få alla som kommer att känna sig sedda och trygga.

Ridningen blev hennes räddning

I köket sluter flera av Olundas eldsjälar upp för att berätta om en ridskola utöver det vanliga. Runt köksbordet sitter snart Olivia, kamratstödjare, och Erika, ordförande i ungdomssektionen. Två tjejer som i stort sett vuxit upp i stallet. Även en mamma till en dotter med särskilda behov sitter med för att dela sin och sin dotters berättelse. Eva dukar fram åt alla och Petra från styrelsen, som Eva kallar för ridskolans mentor, kollar mobilen för att se om någon av hennes två döttrar som har lektioner i ridhuset har hört av sig. Mamman som inte kan stanna så länge börjar med att berätta om ridskolans betydelse för den trettonåriga dottern. Ett ord hon ofta återkommer till är ”räddning”.

– Olunda har varit en räddning för min dotter. Det är hennes andra hem och trygghet. Hon är här varje dag och oavsett hur dåligt hon mår kommer hon alltid hit, säger hon.

Hon berättar – liksom många föräldrar till barn som behöver extra stöd – om ett barn som har en svår, ibland outhärdlig, skolsituation.

– Hon har varit sjukskriven i perioder från skolan men det är ridskolan som håller henne ovanför vattenytan. Hon kan alltid gå hit, hon är alltid välkommen, säger hon med eftertryck.

– Även när hon mår som sämst så kommer hon alltid hit. Vi bor nära och ibland när hon drar iväg så vet jag alltid var hon är. Hon är på Olunda. Det är här hon har sina vänner.

Nyckeln till framgång

Men vad är det då som gör att Olunda fungerar?

– Struktur och rutiner, menar mamman bestämt och de andra kring bordet nickar instämmande.

– Här vet hon alltid vad hon ska göra, fortsätter hon.

Petra betonar hur mycket de arbetar med att göra ridskolan förutsägbar för alla som kommer till den. Ett annat led i att skapa en trygg gemenskap för alla är just kamratstödjarna. Petra har gett kamratstödjarna konkreta verktyg för att de ska kunna se och prata med barnen så att ingen känner sig utanför. Här anordnas också kurser där man pratar mycket om kroppsspråk och hur man kan nå fram till alla.

– Vi är här för att alla ska känna sig välkomna, förklarar Olivia, 13 år som har jobbat som kamratstödjare i snart två år.

En gång i veckan drar hon på sig kamratstödjarvästen som visar att man är där för att vägleda och hjälpa till i stallet. Och hon har fått bevis på att hennes insats är viktig.

– Nyss var det till exempel en tjej här som var väldigt blyg. Hon blev lite utanför men jag pratade med henne varje gång och efter ett tag fick hon ett förtroende för mig. Senare ringde hennes föräldrar och tackade för att tjejen plötsligt vågade saker som hon inte vågat tidigare. Utan sina föräldrar. Det känns jätteroligt att veta att man kan göra skillnad för någon. Jag själv växer av det, säger Olivia.

Erica, 17, håller med. Det betyder mycket för en själv och självkänslan att vara på Olunda.

”Här är det fint att vara snäll”

– Vi som är unga tar efter de vuxna, Eva och de andra. Här är det fint att vara snäll. I skolan är det annorlunda.  Här blir man upplyst om ett alternativt sätt att vara. Man pratar inte skit om varandra. Det skulle aldrig fungera här, säger Erica.

Innan vi bryter upp får samtliga frågan om diagnoser. Är det något man pratar om på skolan eller i styrelsen? Vet man till exempel om någon på ridskolan har ADHD eller Asperger?

– Vi pratar inte om diagnoser, men vissa vet vi ju är lite annorlunda och alla är ju innerst inne vanliga människor. Min roll är att alla ska vara en del av gemenskapen även om man är lite ”speciell”, säger Olivia och gör tydliga citationstecken i luften.

– Vi tänker alltid på allas olika egenskaper. Vi skapar exempelvis mindre grupper men inte utifrån diagnoser utan utifrån egenskaper, säger Erika och Eva nickar.

– Ja, precis. Vi tänker mycket kring egenskaper. Alla människor är olika och behöver olika saker. Det är så vi jobbar, fortsätter Eva.

När vi till slut lämnar ridskolan i mörkret så lyser det milt inifrån stallängorna. Tjejer i olika åldrar hjälper varandra att leda in hästarna i värmen och Eva småpratar med de hon möter. Innan vi skiljs åt stannar hon upp och tänker en stund.

– Jag har vigt mitt liv åt det här. Att se unga människor växa och utvecklas och jag får så mycket kärlek tillbaka. Men det är viktigt att betona att vi är många som har samma tanke. Det går inte att göra det här själv. Det är det fina med Olunda. Vi gör det här tillsammans.

Text: Cecilia Brusewitz Foto: Johan Lindberg