Ett högpresterande arbete i kombination med sonens extra omsorgsbehov var egentligen för mycket. Maria visste att hon borde bromsat innan utbrändheten var ett faktum. Men säger idag – i efterhand – att det inte gick. En erfarenhet som hon är övertygad om att hon delar med många.
– Min kropp visade alla symptom på överansträngning, men min känsla av otillräcklighet ledde istället till att jag skuldbelade mig själv. För att jag inte hann och orkade allt. Jag borde ju ha förstått att jag hade en omänsklig uppgift men kände mig bara misslyckad, säger Maria.
Maria var ständigt tillgänglig i sitt arbete och så även i hemmet. Sonen Oscar, 14 år – som har Asperger och Tourette – har stora behov av stöd för att få ihop livet.
– Vi har alltid förstått att det var något fantastiskt och speciellt med Oscar, men också något som krävde enormt mycket av oss föräldrar. Inte minst alla kontakter vi skulle hålla i men också det ständiga arbetet i vardagen, säger Maria.
Hon menar också att den gnagande oron man ofta känner för sitt barn med NPF är en riskfaktor för utbrändhet. Oron inför framtiden, skolan och bristen på vänner. Upplevelsen av att bära ansvar för ”allt” var den främsta anledningen till det som för henne blev en lång och svår sjukskrivning.
Hela livet förändrades nu
Maria kan idag titta bakåt i backspegeln och reflektera över förloppet som ledde fram till ett annat liv än det hon hade innan. Hur hon ignorerade migränen som till slut återkom dagligen. Hur minnet sviktade och hur hon inte längre kunde skriva eller läsa. Bokstäverna dansade över skärmen.
– Kroppen stängde till slut av. Jag kände ingenting. Jag kunde befinna mig i situationer där jag visste att jag borde känna saker, men det var bara helt känslotomt och avstängt, berättar hon.
Efter kollapsen följde en sjukskrivning som var alltför kort med tanke på hur slutkörd hon var.
– Jag brukar kalla det för att man tar ett återfall. Första gången så tar man symptomen delvis på allvar. Tar det lugnt ett par veckor och börjar sedan arbeta utan att man har fått ta del av några särskilda åtgärder. Sjukvården är ju inte så kunnig när det kommer till utbrändhet. De sjukskriver gärna, medicinerar om man uppvisar tecken på depression och så kanske man får träffa en kurator. Sen är det färdigt, säger Maria.
Började jobba igen alltför tidigt
Maria menar att känslan av just misslyckande gör att man ofta tvingar sig tillbaka till arbete innan man är redo.
– Jag pressade mig själv i nästan tre år. Sedan blev jag riktigt sjuk. Jag fi ck ett skov av vad som skulle visa sig vara reumatism och jag blev sängliggande i ett halvår. Det gjorde att allt kraschade och jag var tvungen att lägga om mitt liv, säger Maria.
Maria berättar att hon fått mycket hjälp av en KBT-grupp med fokus på stress hon blev remitterad till. Idag är hon tillbaka i arbete men har ett helt annat förhållningssätt och använder sig av andra verktyg.
– Det tog flera år för mig att acceptera att jag inte kommer bli den hypermänniska som jag var tidigare. Min tidigare höga stresströskel är nu låg och det är den som får lägga ribban. Det är ändå ganska bra för den är rimligare för hur vi alla borde leva, säger hon.
Vänner, familj och kollegor kan ha svårt att nå fram till den som är på väg att bränna ut sig. Chefen däremot tycker Maria kan markera.
– Chefer har överlag ett stort ansvar när det kommer till att gränsa och säga vad som är skäligt att göra under sin arbetstid. Inte förvänta sig mer. Samma sak kanske även borde gälla de som man träffar kring sitt barn? De borde ju stärka oss i att vi gör nog. Det är ju också viktigt att tänka på att utbrändhet sällan beror på en sak. Man måste se helheten och alla delar i en människas liv för att kunna hjälpa.
Maria i artikeln vill vara anonym så hennes och sonens namn är utbytt och fotot föreställer inte Maria.