Att leva ihop

Catrin är gift och har barn med Jonas som har ADD. Hon tycker livet med Jonas kan vara slitigt och givande på samma gång.

Catrin oparch Jonas möttes för 22 år sedan. Vad som gjorde att hon föll för honom minns hon väl.

– Jag tyckte han var väldigt spännande, samtidigt som han var ovanligt ömsint. Att han alltid var närvarande i stunden vet jag också att jag uppskattade redan då.

Ungefär tio år efter att de mötts fick Jonas reda på att han har en kromosomavvikelse som heter 22Q11Deletionssyndrom och dessutom en ADD-diagnos. Att han hade ADD- problematik var inget Catrin tänkt på tidigare. Nu kändes det dock som att hon fick lite av en aha-upplevelse.

– Jag kunde lägga pusslet bakåt i tiden när han fick diagnosen. Det kändes bra för jag fick förklaringar. Exempelvis så insåg jag att han alltid har varit ”av” eller ”på”. Gick han in i något, så gjorde han det 150 %.

Hon hade också märkt att han i början av arbetsveckan klarade av att hantera både arbete och familjeliv. I slutet av veckan klarade han arbetet, men ville mest vila när han kom hem på kvällen. Orken verkade inte räcka veckan ut. Situationen var ohållbar för honom och han sjukskrevs. Medicinering för ADD:n sattes in och han började snabbt känna lusten att ta sig tillbaka i arbete. Så blev det – fast på halvtid. På så vis räckte hans portion av ork till både arbete och familj. Catrin upplevde också att han nu fått en helt annan ”motor” som hjälpte honom att ta tag i saker.

Även om deltidsarbetet i kombination med medicineringen förenklat mycket så sticker Catrin inte under stol med att det fortfarande finns svåra utmaningar i deras relation. Jonas blir exempelvis väldigt påverkad när det är rörigt hemma. Hans fokus på att ständigt hitta nya system för att hålla ordning på saker kan stundtals göra Catrin galen.

– Jag vet faktiskt inte hur många ställen i månaden han bestämmer att vi ska ha post och räkningar på. Det blir svårt att komma ihåg.

Trots hans driv att hitta en struktur som kan hjälpa honom i vardagen, så upplever hon ibland att han ändå inte hittar saker. Frustrationen och stressen som uppkommer då gör honom blind och då får Catrin ibland rycka in och hjälpa till. Annars har Jonas hittat bra strategier för att ha koll på sitt eget liv. När det kommer till att komma ihåg möten och andra kontakter som uppkommer runtomkring barnen, så faller ansvaret dock tungt på Catrin. Att få denna ensamma koordinatorroll i familjen är det hon tycker är allra tyngst.

Att Jonas behöver mer sömn, är mer stresskänslig och har mindre marginaler är något som Catrin kommit till ro med. De anpassar sitt liv efter det och verkar se det som att de på olika sätt kompletterar varandra. Hon är noga med att inte enbart svartmåla ADD-diagnosen. I och med diagnosen upplever hon ofta att han kan tänka ”utanför boxen”. Han tillför helt enkelt ett annat perspektiv. Hans egna erfarenheter av NPF är Catrin ofta också tacksam över när det gäller barnen. Två av deras barn har NPF-diagnoser och Jonas förstår dem ofta på ett djupare plan berättar hon.

– Det blir tydligt som när det ibland låser sig för vår son. Jag blir frustrerad och fattar ingenting. Då kan Jonas kliva in och säga ”… men snälla Catrin det är ju den där fläkten som hörs som stör honom…”. Där har Jonas ett jättestort plus.

Trots att ADD i kombination med familjeliv kan vara en stor utmaning – så verkar de få det att fungera. Nu hade de varit gifta i 15 år och ville därmed förnya sina äktenskapslöften. För att manifestera sin fortsatta kärlek klämtade bröllopsklockorna åter i Tyresö kyrka i slutet av sommaren.
Text & Foto: Nina Norén