Barn som anhörig

Bror är 14 år och han är ett av många barn som lever som anhörig till syskon med NPF. Hans mamma har också en NPF-diagnos och här berättar han hur det är att leva i en familj som på vissa sätt är annorlunda och på andra sätt inte.

syskon_toppbild”Jag har två syskon som har olika diagnoser och min mamma har också det. Min lillasyster har ADHD och vad de kallar ringa autism och min lillebror har autism.

Min mamma har ADHD men det märker jag inte så mycket utom när hon blir uppslukad av saker ibland. Då får man ingen kontakt. Om hon läser morgontidningen så hör hon faktiskt ingenting. Sen är hon ganska virrig och disträ. Hon vill alltid låna mina nycklar för att hon har tappat sina men annars är hon helt okej. Hon är trygg. Jag kan prata med henne om mycket. Det är med henne jag kan prata om mina syskon och annat.

Med min syster är det uppenbart att hon har ”något”. Med hennes humör och hur hon är med människor. Förut, när jag var yngre, så skämdes jag ofta över henne. Speciellt när hon skulle gå fram till människor hela tiden och de blev irriterade och störda. Sen kan hon inte fokusera på någonting utom när hon kollar film. Det kan bli ganska stressigt att vara med henne eftersom allt ska gå så fort hela tiden. Min syster är också väldigt rar och stundtals bra på att visa att hon tycker om mig. Hon kan vara snäll men det svåra är att hon blåser upp bråk och konflikter.

Hennes humörsvängningar kan ta över familjen ibland. Det var mycket mer förut men det är fortfarande jobbigt att vara med henne. Man behöver på något vis underhålla henne så att hon inte bara försvinner eller blir arg. Det känns som att jag undviker hennes sällskap för att det blir så svårt men det är faktiskt ännu kämpigare att vara storebror till min lillebror. Med honom är det ännu tydligare att han är funktionsnedsatt.

Min lillebror är så avskärmad, som barn med autism är, men han tar samtidigt upp mycket tid och är duktig på att störa. Han är högljudd. Skriker väldigt mycket. Ibland kan det gå förbi personer utanför på gatan som blir skrämda när de hör hans skrik inifrån lägenheten och han väcker mig och min syster tidigt på morgonen med skrik eller bett. Det är jobbigt. Det är nog bra att jag inte bor med honom jämt. Han är min halvbror och bor hos min pappa. Jag ser hur sliten min pappa och min styvmamma är och jag känner ofta att jag inte kan lägga sten på bördan. Jag får inte vara jobbig hemma hos dem för då blir det bara för mycket.

När jag ser mina kompisar som har vanliga syskon så kan jag bli avundsjuk. Det verkar vara så enkelt och i vissa fall roligt att vara med sina syskon. Så har ju inte jag det. Jag känner faktiskt ingen som har det som jag och jag brukar inte berätta om hur det är för andra. De kan nog ändå inte riktigt förstå hur det är. Det är ju inte så att jag tycker att det är extraordinärt, jag är van men andra kan nog inte förstå. Ibland vore det roligt att träffa andra som har det som jag.Samtidigt som det är svårt så ser jag det här som en god erfarenhet. Jag tror att det kan komma gott ur att se hur det kan vara när allt inte är normalt. Jag är faktiskt övertygad om det. Och jag älskar mina syskon.”

Text: Berättat för Cecilia Brusewitz
Illustration: Pernilla Förrnes